Drift away
- En bild från vinterfestivalen -
Herregud vad tiden går fort och herregud vad tiden går långsamt. Har väl aldrig vart mer kluven till allting än vad jag är nu. Och hur ska man skriva ner vad man känner om man inte ens vet det själv? Gymnasiet. Tänk att det skulle förändra ens liv så pass mycket. På två år har det hänt mer än vad jag själv kan förstå. Jag har träffat människor som har vänt upp och ner på min värld, jag har tappat så mycket av mig själv och blivigt någon jag aldrig trodde jag skulle blir, jag har kännt känslor jag knappt viste fanns och jag har spenderat timmar på saker som inte skulle betyda någonting i slutändan. Det här åren har varit sprängfyllda med lycka, sorg, hat, kärlek, glädje, skratt och tårar. Jag har ramlat, tagit mig upp och ramlat igen. Jag har gjort saker jag ångrar och saker jag är så jävla nöjd över. Jag har fastnat i ett beteende som gör mig galen men jag har också tagit mig ur en av mina värsta vanor. Jag har haft så många fina stunder med så många fina människor och herregud vad jag är glad att jag åtminstånde fått vara en del av deras liv och att dom har funnits i mitt om så för stunden. Jag är så glad att jag har träffat personer som idag betyder världen för mig, att jag har han som får mig lycklig, att jag har henne som alltid finns där, att jag har dom som alltid får mig att må bättre. Att jag har mina vänner. Och att dom är så fruktansvärt fina. Så vad jag än har åstadkommit eller inte de här åren är inte det viktigaste för jag träffat människor med så pass stor betydelse att ingenting annat spelar någon roll. Och jag är så lyckligt lottad att det inte är sant.
